♥ Silverstedt ♥

Har tillbringat kvällen framför filmen Takers med äckligt snygga Paul Walker.

Mina tankar har gått till (förutom Paul då) - min ensamhet. Tänk att jag kan känna mig så ensam som jag gör ibland. Kvällar dom denna hade jag längtat efter för några månader sedan, när min vardag var att umgås med Jakob hela tiden. Men nu, nu skulle jag aldrig tacka nej till sällskap.

Jag funderar på om jag kommer vänja mig vid detta och om ett tag liksom, planera min dag med ensam-perspektivet och bara känna att "det här är rätt". Eller om jag kommer fortsätta planera in så mycket som möjligt jag kan så jag ska vara ensam så lite som möjligt och bara längta tills den dagen jag hittar "någon".

Ska man hålla på och älta detta ( i onödan) eller bara ta det chill och njuta av resan?
Det där lät inte som jag, ångrar lite att jag sa det på det där krönika-fjantiga-sättet men vet inte hur jag annars ska förklara.

Men svaret är egentligen ganska enkelt och upperbart.. Trots det är det svårt. Specillet med tanke på att jag aldrig varit i den här sitsen förut och vet nästan inte hur jag ska bete mig.

Avslutar med ett väl använt, men ändå sant motto - only time will tell.