♥ Silverstedt ♥

Jag har fått in en ny rutin på jobbet.

Sitter med tårar i ögonen. Tänker på pappa. Lyssnar på Skinny love. Vill gråta. Varför. Jag vet inte. Det bara känns jobbigt. Men.

Dagens väder: Regn, åska och 15 grader. Det är alltså den 10 augusti. Jag förstår inte vad det är för fel på sommarvädret, för den vill liksom inte infinna sig.

Augusti. 2 augisti. Sommarn sjunger på sista versen och jag känner såklart - fan.

Torsdagar är numera mina sköna dagar då jag slutar jobbet kl 17. Därför passade jag på att spela tennis med Elin, Wille och Henke. "Fyrtio lika" skreks ut oftare och oftare, nerverna gjorde sig påminda och jag fick köra Röda faran. De gick galant. Alltihop.

Det har varit en fin vecka. Den inleddes med sista dagen i Alicante. Fan vad lyckat det var! En av de roligaste resorna jag gjort. Resten av veckan har bjudit på Henkes första sverige-bad, golfspelande, flagnande panna och Veronica Maggio-obession.

Inventering på jobbet igår. 14 timmars arbetspass gör en lagom trött. Det blev inte bättre av att jag endast sovit 4 timmar inatt och ska bära nån soffa idag med mamma.

Men innan det ens kan komma på tal måste vi äta brunch, det är ju trots allt söndag.

I fredags träffade jag Elin. Vi åt tapas, drack hallondrinkar, diskuterade depression men kunde samtidigt skratta i kör. Efter chorizointag promenerade vi hem till mig där Elin drar fram världens finaste armband hon gjort till mig.
Ingen har nånsin gett mig ett egettillverkat smycke förut. Detta är speciellt. Men så är ju Elin himla speciell.

 

 

Planer smeds inför sommaren då 5 magiska kvällar ska äga rum. När jag ändå är inne på spontanitetstigen kanske jag passar på att åka till Alicante nästa vecka.

 

Sammanfattning: Otroligt lyckad kväll med sterininsmetning, lejonhistorian, jordnötsmannen och många skratt.

I like.

Nu är det lördagskväll, jag sitter framför både tv och dator och har väl inga direkta planer på att göra något vettigt. Jobbade idag gjorde jag, så något vettigt är gjort. Det var busigt i lunchrummet idag..

Bytte gymbesöket mot Gärdet med mamma och Bailey. Kom precis hem från vax-besök som inte var så smärtsam som jag trodde. Kanske för att jag känt på värre smärta?

En sväng förbi systemet så är kvällens alkohol avklarad. Planerna för kvällen är även de avklarade. Det blir först hem till Elin i fruängen för nachomiddag och förprat. Sedan verkar det som att festen åker vidare till Alvik. Eftersom Bailey har bortamatch hos Raffe inatt kan jag köra all in, det är alltid trevligt!

Solen skiner som aldrig förr idag, fy fan vad GÖTT!!

Jag hade ställt klockan på 10.30. Vaknar. Sträcker mig efter mobilen och kollar klockan. 10.29. Är inte det helt sjukt så säg?

Så jag har sovit ut, skönt.. Är ledig idag efterom jag jobbar i helgen, så fredagskänslan uteblir litegrann. Nu tänkte jag bege mig till Fitness 24 seven och kolla om det är nåt å ha. Har inte tränat på gym ens en gång i år vilket är lite av en skandal.
I eftermiddag har jag benvaxningstid på salong, det ska bli... spännande? Okej, jag är lite rädd att det ska göra ont. Men jag har ju alltid min tatuering att jämföra med.

Först måste dock hunden ut.

Har tillbringat kvällen framför filmen Takers med äckligt snygga Paul Walker.

Mina tankar har gått till (förutom Paul då) - min ensamhet. Tänk att jag kan känna mig så ensam som jag gör ibland. Kvällar dom denna hade jag längtat efter för några månader sedan, när min vardag var att umgås med Jakob hela tiden. Men nu, nu skulle jag aldrig tacka nej till sällskap.

Jag funderar på om jag kommer vänja mig vid detta och om ett tag liksom, planera min dag med ensam-perspektivet och bara känna att "det här är rätt". Eller om jag kommer fortsätta planera in så mycket som möjligt jag kan så jag ska vara ensam så lite som möjligt och bara längta tills den dagen jag hittar "någon".

Ska man hålla på och älta detta ( i onödan) eller bara ta det chill och njuta av resan?
Det där lät inte som jag, ångrar lite att jag sa det på det där krönika-fjantiga-sättet men vet inte hur jag annars ska förklara.

Men svaret är egentligen ganska enkelt och upperbart.. Trots det är det svårt. Specillet med tanke på att jag aldrig varit i den här sitsen förut och vet nästan inte hur jag ska bete mig.

Avslutar med ett väl använt, men ändå sant motto - only time will tell.